what a waster..
ingen förstår egentligen mig. folk tycker att jag är fruktansvärt patetisk och korkad.
alla har rätt att drömma och nu råkar det vara så att jag inte drömmer om ett bra jobb, en bil, 2 barn, en rik man och ett fult hus i min barndoms-stad.
jag drömmer om spänning, äventyr, kaos, droger, fester, lift-resor, spännande män, impulsivitet, dramatik och kalabalik.
för mig är det ett drömliv och ett ganska enkelt liv.
för andra är det ett hatliv, ett liv man aktar sig för. ett jobbigt och tragiskt liv.
precis så känner jag för deras drömmar.
man ska slita arslet av sig i gymnasiet och på högskolor för ingenting.
för att föda fula ungar som man hatar varannan timme.
för att gifta sig med en slibbig man som man bara bråkar med och som är otrogen med yngre kvinnor varje gång han jobbar över.
för att jobba hela dagarna för att sedan gå hem och få en dryg mustasch-puss av sin man, för att sen laga billiga köttbullar, för att ta en tupplur på soffan, för att kolla något tråkigt på teve, för att gå och lägga sig och inte ens få sex för att ens man ändå inte tänder på en längre.
vad är det för ett liv att sträva efter?
jag tänker aldrig någonsin i hela mitt liv gifta mig, åtminstone inte med en vanlig man. om jag skulle gifta mig med något så vore det en bög.
så fort man gifter sig får männen panik, dom snackar bara skit om frugan hela dagarna, frugan gnäller och tjatar, frugan är en riktigt ful kärring.
sen gör dom inget hemma, det är bara kärringarna som tar hand om hushållet.
MÄN VILL INTE ENS HA KVINNOR EGENTLIGEN, eller jo, det är precis vad dom vill.
dom vill ha KVINNOR, inte en kvinna.
jag tycker bara att folk istället kunde säga "okej ellinor, du tänker så, inte jag, jag tänker såhär" istället för att antingen skratta mig rakt i ansiktet och säga att det var det mest patetiska dom någonsin hört eller trycka ner mig under jorden genom att bokstavligt beskriva hur omöjligt det är att få ett sånt liv.
jag har alltid fått höra att ingenting är omöjligt.
jag trodde alltid på det, men det var bara en sak vuxna sa för att man som barn skulle ha hopp.
dom antog väl att jag som äldre skulle bli normal och tänka enkelt, som alla andra.
men jag växer visst aldrig upp, jag lever kvar i fantasiernas värld.
och helt plötsligt, så fort jag fyllde arton var det fel.
då var allting fel, allt jag gjorde och sa var fel.
hela jag är fel.
ett enda stort fel.
Har du målat den här bilden? Använder du inga färger?
Jag drömde om precis samma saker som du gör!
Och ibland gör jag det än, men så klart bara i smyg..:/
Du skriver inte så dumt du heller kusin :) Och för att kommentera ditt inlägg så tänker jag inte som alla andra heller. Jag vet inte ens själv hur jag tänker... Bara att det är på ett annat sätt än de normala. Därför dömer jag inte. Jag gillar hur du tänker. Du lyckas sätta ord. Jag är bara förvirrad.
vad stoppar dig? va impulsiv! jobba i två månader eller nått, sen sätt dig på tåget och dra, resten löser sig! inget är faktiskt omöjligt.. - på riktigt! bestämmer man sig så hittar man en lösning, tro mig
jag har ritat den :D jooo. det gör jag.
...jag vet inte riktigt vad som stoppar mig, typ mitt självförtroende, det stoppar allting i mitt liv! haha. jo. allt är nog möjligt, man måste fan våga så mycket också.. :D
Du verkar ha pratat med en massa idioter. Trångsynta personer som inte accepterar ett liv som är utöver det normala. Människor som ser svensson-livet som ett ideal. Tomma själar som inte bryr sig om livet egentligen.
Nej, det är inte dig det är fel på. Egentligen.
