önska inte.
eller så får jag väl göra något kriminellt och hamna på kåken.
vad-som-helst vore bättre än att inte ha en anledning att gå utanför dörren.
jag behövs ingenstans,jag är värdelös. jag kan sitta här, hela dagar, hela veckor eller månader.
ingen behöver mig till något, jag behöver ingen till något. alla människor som har ett stressigt liv, önska inte alldeles för mycket att ni var fria och fick sova hela dagarna, för tro mig.
DET SUGER.
jag önskade det, jag klarade inte av att måsta gå till skolan varje dag, att måsta stiga upp på morgonen, att måsta träffa en massa folk varje dag.
jag gjorde min dröm till verklighet och här sitter jag nu, misslyckad och värdelös.
jag kan inte ens hälsa på mina släktingar för jag skäms för mycket, jag har inget att komma med.
nu ställer jag klockan varje morgon bara för att känna att jag måste stiga upp, för egentligen ingen anledning alls. men jag stiger iallafall upp.
saken är att det är så jobbigt att ingen förstår, och ändå förstår jag att ingen gör det.
jag kan inte. jag kan inte gå ut vissa dagar, jag skäms ibland över att jag finns.
så jag kan inte gå i skolan eller jobba, för dom dagar jag inte kan gå ut kan jag inte gå i skolan eller jobba.
jag är inte mänsklig. jag önskar att jag kunde gå ut,varje dag.
Jag önskar jag hade en anledning och jag önskar att jag klarade av att gå ut.
anyways, var glad humans. inte för att ni förtjänar det men...HÄHÄ.
hejdå.
Va gärna med i min dagens blogg tävling om du vill! :)
Du kommer att klara av det, ge inte upp i förtid. Även om det verkar konstigt nu så kommer det ordna sig. Kanske har du för höga och orealistiska krav på dig? Kanske har du en felaktig bild av verkligheten som du på nåt sätt fått hjärnan att tro på? Verkar det logiskt att folk verkligen dömer dig bara dom ser dig ??? Nej, givetvis inte. Folk accepterar dig för den du är, men det blir kanske lättare om du själv accepterar dig som du är. Du behöver större självförtroende !!! Vi har alla våra fel och brister, so what??? Det finns inga perfekta "normal"-människor. Det finns inga måsten. Lev på det sättet du känner för och skit i vad andra tycker, så kommer du må allra bäst.
Varje gång du inte dyker upp på en middag hos mormor eller ett födelsedagskalas blir vi alla besvikna. Besvikna för att vi ser framemot att få träffa dig. För du är ju en del av oss. Vi struntar väl i att du inte går i skolan längre, man pratar väl aldrig om vad man lärt sig i skolan ändå? Och vi skiter i att du inte träffar en massa folk, det är ju inte dem som gör dig intressant? Jag tycker faktiskt att du är en av de intressantaste figurena kring mormors matbord. Och vi är stolta över dig. Så sluta skämmas i onödan och känn dig hemskt omtyckt istället.
